|
Det ultimata brottet, att beröva en annan människa livet, att med berått mod ta bort en människa från jorderlivet , att ta ifrån anhöriga sin kärlek, att skamligt och nesligt ta bort allt det vackra från sin mamma, från sina systrar och bröder, att i namn av heder döda och lemlästa sitt barn det hör inte hemma i något samhälle. Min roll i detta har varit förutom att objektivt utreda men även att försöka upprätta Pelas storhet som människa, som individ.
Det känns bra att efter 40 år som polis få ett erkännande för en kunskap som jag har. Jag känner mig mycket hedrad och stolt över att få detta pris. Det bevisar att min tes, som jag fick med modersmjölken, att alla människor är lika värda. Att det är offret och offrets familj som är mina uppdragsgivare.
När man blir antagen till polisutbildning så får man ofta frågan, ”varför vill du bli polis?”, de allra flesta svarar då att det beror på att jag vill arbeta med människor, och så svarade också jag. I mitt fall kan jag säga att det stämmer helt överens med det jag känner. Att hjälpa, att stödja, att lösa gåtor, men framförallt att se människan som individ och inte som grupp. Att det är individen som betyder något vare sig man kommer från Dakar, Dacca eller Degerfors.
Mitt tack för att jag har kunnat utveckla en del specifika kunskaper inom mitt yrke riktar jag framförallt till min familj, Kristina och barn, som har fått stå ut med att pappa har jobbat nästan alla timmar på dygnet när många gånger olösliga gåtor skall lösas. Vare sig jag har varit på kontoret eller hemma vid köksbordet. Tack.
Men ingenting kommer av sig själv, jag hade turen att stöta på Martin i ett skede av livet som passade oss båda. Tack. Våra chefer vid Söderortspolisen, Christer Sjöblom och Hans Strindlund som lät oss förkovra oss i detta speciella ämne, med resor både till England för att studera ”muslim courts” och till den danska polishögskolan för att där läsa om att arbeta med människor från andra kulturer. Många var resorna till Malmö och docent Jan-Olaf Blischfeldt vid islamologi institutionen vid Lunds Universitet med olika praktiska frågeställningar, tack till honom.
Det alster som vi presenterade efter vår utbildning kallade vi för ”Att arbeta mot brott med etniska förtecken” placerades under skrivbordsunderlägget hos någon befattningshavare, men kan idag lika fullt ses som ett embryo till den kunskap vi idag besitter. Förmodligen var vi alldeles för tidiga i vår rapport.
När det gäller det här specifika fallet så kan jag inte nog tacka alla de människor som, ibland mot bättre vetande, tog del av våra frågeställningar, tog oss på allvar, förstod vad vi ville åstadkomma. Politiker, ingen nämnd och ingen glömd, utrikesdepartementet med fantastiska tjänstemän, utrikesminister Anna Lind som gav oss tillgång till kontakter som vi var tvungna att knyta, öppnade vägar in i norra Irak för oss och lät oss att ta del av de kunskaper som tjänstemännen vid UD har.
Chefsåklagare Tomas Lindstrand som med en gång förstod det knepiga och svårlösta ärende vi hade framför oss.
Alla dessa människor som trodde på oss, som lät oss arbeta framåt mot det mål vi hade satt upp, att hjälpa till att, först och främst att få hem systern till Pela till Sverige. Under många och långa telefonsamtal där hennes förtvivlan lyste igenom. Där hon vädjade om hjälp från den svenska polisen, en hjälp att komma ifrån den situation hon befann sig i, att få hjälp med att få en dom över hennes pappa och farbröder som så bestialiskt mördat hennes syster. Hon kände sig så sviken av pappan och pappans bröder och satte hela sin tillit till att den svenska polisen skulle hjälpa henne att få tillbaka sin livsgnista.
Hela den långa vägen som vi vandrade, alla förhör vi höll, all den bakgrunds fakta som vi fick fram hade betydelse, vi gav aldrig upp och vilka människor vi än mötte så tog de emot oss på ett alvarligt sätt, ingen ifrågasatte vår ambition att lösa detta fall.
Till slut stannade det på Hilton hotell i Ankara, ett kort möte med Barzani, den högste ledaren över det område i Norra Irak där Pelas syster befann sig. En man med stor dignitet och med en fantastiks aura omkring sig, en man vars ord var vana att tas på största allvar. Den korta och allvarliga förhandlingen slutade med att han frågade Pelas syster om hon vill åka med tillbaka till Sverige. När hon svarade ja, så sände jag en tacksamhetens tanke till de politiker som hade förberett honom på att jag skulle dyka upp på hotellet tillsammans med Pelas syster.
Att aldrig ge upp, att alltid se att det finns lösningar på det olösliga, att veta att svaren finns även om tiden blir lång, att sätta fokus på offret och dennes familj, att hjälpa till att lösa de knutar som finns i magen hos dem, att oförtröttsamt jobba vidare för människan, individen, det borde vara den viktigaste egenskapen hos oss som har som profession att hjälpa andra människor.
Naturligtvis tack till minnesfonden och dess medarbetare som jobbar vidare besjälade av att vi aldrig skall glömma vad som hände Fatima och Pela, tack för att ni uppmärksammar och uppmuntrar oss.
|
Utskriftsversion »
