|
Tack. Det här hade jag aldrig väntat mig! Allt vi har gjort är att ta emot flickor som måste gömma sig för sina familjer. Vi tycker det är helt naturligt.
Tack för detta stipendium. Jag är glad och tacksam.
Men samtidigt känns det sorgligt att orsaken ska vara att flickor och kvinnor som Fadime förföljs.
Det är jag som har fått priset men jag har inte förtjänat det ensam. Bakom mig har jag ett helt lag, min man Thomas, våra tre barn och Kvinnors Nätverk.
När jag kontaktade Kvinnors nätverk för ett par år sedan om att ta in en flicka på flykt, var Thomas först tveksam. Vi har just uppfostrat tre egna tonåringar, varför ska vi ta emot en ny? undrade han. Som vanligt hade han en poäng!
Men valet var ändå lätt. Vi ställde frågorna:
Om inte jag - vem?
Om inte nu - när?
Svaret blev att vi bestämde oss för att ta emot en flicka och Thomas har varit ett underbart stöd och vi har inte ångrat vårt beslut.
Jag vill nu, när jag får chansen, uppmana alla att fundera på att göra likadant, att öppna dörren till era hem för dessa unga flickor. De är på flykt undan misshandel, våld, hot och tvångsgifte. De förtjänar vår hjälp.
Samhället har öppnat dörren för hundratusentals invandrare från olika kulturer. Men samhället kan inte öppna dörrarna till våra privata hem. Det måste vi själva göra. Grupphem kan vara bra för unga kvinnor men tonåringar behöver en familj.
Vi har tagit emot dem för att de är nödställda individer som inte har vanliga demokratiska rättigheter, inte får tänka och tala fritt, inte får bestämma över sina egna liv.
Är det inte självklart?
Ibland frågar våra vänner: Är ni inte oroliga för att ni ska råka illa ut själva?
Ibland måste man ställa upp för det man tror på, även om de kan innebära vissa risker. Utan civilkurage fungerar inte en demokrati.
Om inte vi vågar, vem ska göra det?
Det är inte ofta man får chansen att göra en insats som kan innebära en positiv vändpunkt i en annan människas liv.
Det är roligt, stimulerande och lärorikt att ha dem hemma. Vi har fått inblickar i levnadssätt som vi inte visste existerade. Dessutom fäster man sig snabbt vid flickorna. Vi tycker helt enkelt om dem väldigt mycket, vi försöker hålla kontakt med dem även sedan de har flyttat.
Jag vill än en gång be er göra som vi har gjort. För att lösa de problem som för ett år sedan krävde Fadimes liv måste alla göra en insats, både vi personligen och samhället.
Kontakta Kvinnors nätverk eller någon annan liknande organisation och erbjud en fristad i era hem. Kvinnors Nätverk har gett oss och flickorna ett underbart stöd.
Jag kan garantera en sak om ni tar emot en flicka:
Ni kommer aldrig att ha tråkigt hemma igen.
Tack så mycket!
Jill Höjeberg |
Utskriftsversion »
