Jag känner mig mycket hedrad av att få Fadimepriset. Jag är född och uppvuxen i Sverige men tillhör en kultur där det är viktigt att ha kontroll över unga kvinnors liv.
Tidigt bestämde jag mig för att vara duktig i skolan och läser idag juridik vid Stockholms universitet för att leva ett självständigt liv. Trots att jag är 24 år hoppas nog min mamma att jag kanske kan åka till hemlandet och hitta kille att gifta mig med eller att jag ska hitta en landsman i Sverige.
Det är nog många tjejer i denna sal som har växt upp under liknande villkor som jag. Vad kan vi unga tjejer göra för att stötta varandra när situationen är som det är.
För det första får vi aldrig skvallra på varan för att framställa oss i bättre dager inför våra föräldrar.
Ni vet ju hur högt priset kan bli för en tjej om vi inte lär oss hålla tyst. Det spelar ingen roll vilket tryck mina föräldrar och deras vänner skulle utsätta mig för skulle jag aldrig svika en kompis i en svår situation.
Behöver de mig som förkläde för att träffa en pojkvän eller gå ut och roa sig kommer jag alltid att ställa upp för dem hur mycket mina föräldrar än har lärt mig att man inte ska beblanda sig andra familjers angelägenheter
Jag är också medveten om att jag tar stora risker men om ingen vågar bryta dessa traditioner kommer ingen av oss att få ett bra liv. Vi är ett gäng tjejer som alltid täcker upp för varandra och diskuterar våra problem med våra föräldrar.
En sak har vi alla gemensamt och det är att vi har mycket snälla fäder som inte har någonting emot att vi får större frihet men det är våra mammor som står för förtrycket.
Vi blir upprörda när våra fäder framställs som monster i de svenska medierna när sanningen är någonting annat. Det som upprör mig mest är alla dessa mammor som ska hota sina döttrar med att de kommer att dö om inte döttrarna lever precis enligt det mönster som mammorna har bestämt.
En del tjejer är svaga och tror på att deras morsa kommer att få hjärtinfarkt om de inte gifter sig med den där kusinen som mamma har valt. Då är jag hård och säger att kärringarna kommer aldrig att dö och skulle de göra det so what.
Vi kan väl inte förstöra våra liv för att göra våra mammor nöjda. Min mamma har sedan jag var 15 år sagt att hon blivit gråhårig på grund av alla bekymmer jag har skapat för henne.
Då brukar jag svara att det finns många kvinnor som blir gråhåriga trots att de inte har barn. Jag tror att mammornas terror är ett viktigt skäl till varför många tjejer inte vågar göra uppror mot sina familjer.
Ett annat bekymmer som jag får höra av mina kompisar är de svenska killarnas okunskap om vilka problem vi med vår bakgrund har. En kompis berättade att hennes pojkvän blev mycket irriterad över att hon inte ville presentera honom för sin familj.
Men hallå förstår du inte att vi inte kan komma hem och säga ” hej hej, här är min pojkvän.” Det är tillräckligt jobbigt att ha en pojkvän och försöka hitta på lögner för att träffa honom men då behöver de inte göra krångla till det ännu mer genom att påstå att man inte tar förhållandet på allvar.
Dessa problem måste gång på gång debatteras för att öka förståelsen för invandrartjejers svåra situation men också för att vi behöver höra att vi inte är ensamma med våra problem.
Tack ännu en gång för priset.
