Teatern är en fantastisk plats.
Allt är på låtsas men ändå på riktigt.
Skådespelarna gestaltar ett öde, en konflikt och du som publik är fri att leva dig in på ditt eget sätt.
Det verkliga livet drabbar oss. Obarmhärtigt. Du skyddar dig. Du försvarar dig. Agerar. Försöker ta ansvar för det som sker. Du måste förhålla dig.
Men på teatern är det människans fantasi och empati som arbetar. Skådespelaren i sin förmåga att skapa en roll för dig som publik att fantisera om.
Du, som publik, får en möjlighet att identifiera dig, leva dig in i roller som är nära dig eller långt ifrån.
I fantasin kan du se livet med någon annans ögon, i ett nytt perspektiv och ändå genom dina egna erfarenheter.
Den publik som har sett Elektras Systrar har lärt mig mycket. Både om verkligheten och teatern. Till exempel i en scen där en pappa gråter sedan hans dotter rymt hemifrån. Trots flera situationer med tjejer som är brutalt utsatta för våld och hot, tyckte många att scenen med den gråtande pappan var svårast att se. Det förvånade mig. Varför reagerade de så?
Jo, ett uppbrott från ett hedersförtryck är inte ÓbaraÓ att ta farväl från hela sitt sociala sammanhang, sin familj och leva som en främling på en ny ort, med nytt namn. Det innebär också att de närmaste i sin tur blir utsatta. Frigörelsen blir en livskatastrof även för dem man älskar; mamma, pappa, syskon.
Det var när jag hörde detta som jag började förstå omfattningen av de kval som tjejer får genomgå i det ögonblick de väljer att de grundläggande mänskliga rättigheterna även ska gälla dem. Att de också ska få välja yrke, kärlek, liv.
Teatern är en arena där vi kan gestalta det som känns svårt att tala om och bearbeta. Vi kan diskutera påhittade karaktärer och fantisera om deras drivkrafter, livsval och drömmar.
I efterarbetet till Elektras Systrar kunde publiken vara med och styra vad karaktärerna skulle göra i en scen, för att förändra sina liv. Därigenom väcktes många nya tankar och idéer kring publikens egen verklighet.
Hela arbetet med Elektras Systrar har utgått från teaterns förmåga att skapa empati och att dialog är grunden för varaktig förändring av normer och värderingar.
Jag har aldrig arbetat med en föreställning som betytt så mycket för sin publik. Det är många tjejer som efter att ha sett föreställningen fått mod att vända sig till projekt Elektra på Fryshuset för att få hjälp och stöd.
Även killar har hört av sig efter föreställningen. Killar som inte vill bruka våld mot sin syster eller gifta sig med någon de inte älskar. Fryshuset, Upsala Stadsteater och Riksteatern förbereder nu nästa föreställning; Elektras Bröder, som ska gestalta männens situation i hederskulturer.
Stipendiet är en stor uppmuntran i vårt fortsatta arbete för att de grundläggande mänskliga rättigheterna ska omfatta alla i vårt land.
Teatern är en kollektiv konstform. Det är många som bidrar med sin yrkeskunskap och sitt engagemang. I det här arbetet är det ovanligt många;
Birgitta Englin, som gav idén till projekt Elektra
Fryshuset, som tog initiativ till att genomföra det
Framtidens Kultur, LO och andra som finansierat
Dramatikerna, som skrivit texterna
Alla medarbetare - fast anställda och frilansande - på Fryshuset, Upsala Stadsteater, Stockholms Stadsteater, Riksteatern, Rädda Barnen och Kurdistans kvinnoförbund i Sverige
100-tals personer i olika referensgrupper som vi träffat och som hjälpt oss
och framför allt:
Alla fantastiska modiga tjejer vi mött som öppnat sig och delat med sig av sina erfarenheter.
Tack.
